Kanske en dag

Barnmorskan tittar på skärmen och berättar att barnet ser ut precis som det ska i vecka tolv. Barnet har två ben, två armar, tillräckligt med fostervatten, handen som vinkar har fem fingrar och hjärnan, huvudet, ryggraden, allt är utvecklat som det ska. Då brister det för mig. Jag gråter och jag får anstränga mig för att lyssna på barnmorskan. Jag håller hårt i min mans hand. Tänk, att det lilla livet växer i mig och att allt hittills är bra. Det är ingen självklarhet. Jag har varit gravid två gånger tidigare, men jag har inget biologiskt barn. 

Mitt efterlängtade barn

Första gången jag var gravid och blev kallad på ultraljud tittade barnmorskan på skärmen, stelnade, vände skärmen mot sig och ringde några samtal och undrade om personen i andra ändan kunde komma till rummet där vi befann oss. Ingen kommer. Förskräckt och livrädd undrar jag vad det handlar om. Hon säger att det är något som inte är okej, men hon kan inte säga vad och hon kan själv inte berätta mer. Hon ber mig komma på nytt klockan 9.00 två dagar senare.  
 
Det skulle bli de längsta timmarna i mitt liv. Jag visste inte vad som var fel med mitt lilla barn. Jag grät och talade till barnet, jag talade med vänner, med familjen, vad kunde det vara. Jag önskade av hela mitt hjärta att det bara skulle vara Downs syndrom, att det inte skulle vara fara för barnets liv. De evighetslånga dagarna gick och min syster kom med mig till sjukhuset. Så här i efterhand är jag tacksam att hon var med mig. Jag hade tänkt gå ensam och efter besöket gå hem till en av mina bästa vänner.  
 
Vi gick till sjukhuset klockan nio och vi kom ut efter klockan tre på eftermiddagen. Man gjorde otaliga undersökningar, jag talade med läkare och sjukskötare. Men mest grät jag. Mitt barn var sjukt, av många olika anledningar, och man sade att det knappast skulle överleva graviditeten. Utan att säga det rakt ut, rekommenderade läkaren abort. Jag var inte beredd. Jag ville ju ha mitt barn! Mitt efterlängtade barn. Vi kom överens om att jag skulle tänka på saken och sedan träffa läkaren igen. Till slut, efter många sömnlösa nätter och desperata böner om att det var en mardröm, blev jag tvungen att fatta ett beslut. Det blev abort. Jag födde mitt barn i vecka 17 och jag visste inte hur jag skulle återhämta mig.  

Jag födde mitt barn i vecka 17 och jag visste inte hur jag skulle återhämta mig.  

För att få bli gravid igen

Tre år senare hade jag, som singel, satt alla mina besparingar, alla pengar som inte gick till mat, boende och andra måsten, på behandlingar för att få bli gravid igen. Och jag blev gravid! Jag var i sjunde himlen och bestämde mig för att njuta av mitt tillstånd trots att jag visste att allt kunde hända. Jag mådde illa och jag var trött, men lycklig. Det växte ett litet liv i mig. Igen. Nu var det väl ändå min tur?  
 
Min syster var gravid samtidigt, tre kollegor och fyra goda vänner. De var en lycka det med, att det fanns så många runt mig som jag skulle få dela glädjen med. Början av graviditeten gick bra. Jag grät efter varje ultraljud, rådgivningsbesök. Jag var oerhört glad att få uppleva allt det här. Eftersom jag var gymnasielärare berättade jag för alla studerande att läsåret därpå skulle jag vara borta, vilket de förstås redan hade insett. De gav mig presenter, blommor och jag lovade att hälsa på dem med babyn på hösten.  

Hans hjärta slår inte längre

Dagen före studentdimissionen gick jag på en extra koll till rådgivningen. Jag hade inte känt min pojkes sparkar på ett tag. Jag ville få bekräftat att allt var bra trots det. Men man hittade inga hjärtslag. Två barnmorskor undersökte. Jag blev stel. Jag blev kall.  
 
De försökte trösta mig och sade att jag ska åka till sjukhuset där de har en Rolls Royce medan de har en Lada. Ett litet hopp levde. Kanske det stämmer, att deras ultraljudsmaskin var gammal och inte så bra. Jag hoppade i en taxi, jag måste komma dit fort! Min kompis som jag skulle gå på frukost med samma morgon bad att få komma med. Hon höll mig i handen när läkaren på sjukhuset inte heller hittade hjärtljuden och sade ”ei näytä hyvältä”. ”Vad betyder det, VAD BETYDER DET?”, ropade jag i panik. ”Hans hjärta slår inte längre. Jag är väldigt ledsen”, fortsatte läkaren.  
 
Min värld rasade samman, igen, ljusen slocknade och jag viskade svagt ”jag klarar inte det här”. Förlossningen sattes i gång och Leo föddes dryga fyra dygn senare, i 27:e graviditetsveckan. Han var det vackraste barn jag sett. Han såg så levande och fridfull ut. Min syster som var med mig under förlossningen höll honom också och säger att hon bara väntade på hans gråt. Men den kom aldrig. Vi höll en livlös kropp. Jag begravde mitt andra barn, som jag inte fick lära känna.  

Han var det vackraste barn jag sett.

 Mitt mirakel 

För två och ett halvt år sedan fick jag bli fostermamma, genast från födseln, till en underbar pojke med Downs syndrom. Han är nu min adoptivson. Mitt mirakel. Dessutom har jag träffat världens finaste man. Och jag är gravid igen. Kanske, kanske ska jag ännu en dag få hålla i ett biologiskt barn. Vårt biologiska barn. Jag känner mig trots allt, eller kanske tack vare allt jag upplevt, priviligierad och oerhört lycklig.    

 

Skrivaren: Therese Almén. Texten publicerad i KÄPY tidning 1/2021.